torsdag, maj 23

Tjejer lyssnar inte på Linkin Park.

När jag gick i femman var några av de mest populära banden/artisterna gorillaz, Eminem och Linkin Park, om man var kille vill säga. Mitt absoluta favoritband var Ebba Grön och The Clash men ingen visste vilka de var, men Linkin Park kände de till.

Min skola var liten, så klass 5 och 6 var ihopslagna. Jag hade min bästis och vi hängde mest tillsammans med killarna i sexan. Vi umgicks i princip aldrig med tjejerna om vi inte var tvugna, vi hade helt enkelt typ noll gemensamt. Jag ägde Linkin Parks nya skiva, och brände så en kopia och gav till min crush för jag visste att han gillade dom men inte hade råd att köpa skivan. Tjejerna i klassen fick nys om detta, ja alltså att jag gillade Linkin Park och sedan att jag till och med gillade Gorillaz och Eminem också, plus att jag gillade Eminems musik och inte hans utseende för att han var snygg, HERREGUD! så får man ju bara inte bete sig. Till råga på allt hade jag svarta kläder, huvtröjor och baggyjeans som vi åkte ändå till Borås för att handla, och ALLA hade såna i hela bygden... eller ja, alla KILLAR. Så särskilt utstickande var det inte, bara det faktum att jag var tjej och klädde mig så.

En tiorast typ samma vecka så sa min lärare något i stil med: "Tjejerna behöver inte gå ut på den här rasten det är något som de vill prata om så alla tjejer stannar inne" sen gick hon också ut och lämnade alla tjejerna ensamma i klassrummet. Min bästis var sjuk den dagen så jag var on my own.

"Annica det är något vi måste prata om" började hon som var Queen Bee att säga. och jag minns att jag tänkte "jaha vafan har jag gjort nu då" hon såg skitallvarlig ut och fortsatte:
"Ja alltså... det handlar om din musik och dina kläder... Du har ju svart väldigt ofta och hiphopkläder... och ja.. svart är ju inte direkt en tjejfärg och duvet... Tjejer lyssnar inte på Linkin Park.. eller Gorillaz". Jag blev helt paff först och bah... wtf?! sedan började jag okontrollerat gapflabba och kom inte ens på något svar på tal för det var så jävla sjukt. hon fortsatte: "Alltså.. Vi tycker det är jobbigt och vi har pratat med våra mammor och de tyckte vi skulle prata med dig också.. Vi kan hjälpa dig". Ungefär då fick jag psykbryt och sa att det är fan ni som behöver hjälp och gick ut.
Sen den dagen sista terminen i femman - har jag i princip bara haft svarta kläder på mig, därför att det är min favoritfärg. Så det har jag kanske mina klasskompisar att tacka för - jag blev ännu mer enveten om att skita i vad folk tycker. Sen att jag efter det spökade ut mig ännu mer som en idiot och klädde mig bara för att provocera, det var kanske inte sådär jättemoget och ledde väl inte till särskilt mycket alls, tvärtom blev jag sen mobbad i högstadiet. men kanske hade jag blivit det iaf även om jag smörjt in mig med brun utan sol och målat läpparna med idomin, haft playboy t-shirt och mjukisbyxor som det står sexy på röven på, det är ju liksom försent att ta reda på nu.
Men det hör inte så mycket till det jag ville säga, för jag är ändå glad att jag pallade skita i vad folk tycker och gjorde vad jag kände för ändå.

Men, grejen är den att jag vågade fortsätta göra vad fan jag ville därför att min mamma sa att det var okej, hon lärde mig att man får se ut hur man vill, det är bra att vara galen och är det någon som kommer och försöker trycka ner en så ska man svara "fuck you".
visst hon satte gränser också. t.ex så fick jag inte klä mig alltför sexuellt utmanande. men det var i princip den enda guidelinjen hon bromsade med. och fyfan vad glad är för det.

fyfan vad olycklig jag hade varit om jag bara fick ha 'tjejfärger' och 'tjejkläder' på mig och fyfan om jag bara hade fått lyssna på 'tjejmusik'. hur jävla begränsad och ännu mer störd i huvudet hade man inte blivit då?

det måste vara hemskt att må dåligt över att en person i klassen eller på jobbet eller var som helst inte passar mallen. det finns så himla mycket att må dåligt över ändå liksom. och jag tänker allra mest på alla dom som mår dåligt därför att de själva inte passar in och som inte har någon som backar upp dom, alla de som inte har stöd och styrkan att känna att det inte spelar någon roll. alla de som mår dåligt därför att hur mycket de än försöker så passar de inte in.

nu i efterhand så inser jag att antagligen var tjejerna i klassen som de var, pga av att de lärt sig det från både sina sina mammor och från typ, hela samhället och att det var samma för deras mammor.

men ändå att de som pratat med sina mammor om hur jobbigt det var att ha en tjej som inte var 'flickig' i klassen verkade ha fått grönt kort hemifrån för en intervention. hur stört är inte det egentligen, nivån av att lägga sig i andras business verkar inte ha några gränser när det kommer till att passa in. på mellanstadiet och tidigare så heter det "tjejer gör inte så" på högstadiet och senare heter det "ska du verkligen äta allt det där". det slutar liksom aldrig.

jag är så jävla glad att jag iaf inte hemifrån fick lära mig att "det viktigaste som finns är att passa in" utan att jag fick lära mig "det värsta som finns är att vara som alla andra".            

onsdag, maj 22

Tusen år senare.

Ja alltså... att det varit lite segt med uppdateringar på den här bloggen råder det ju ingen tvekan om men jag tänkte att jag kanske eventuellt möjligen skulle försöka slänga upp ett inlägg då och då. det är ofta som något händer som jag känner att jag kanske skulle vilja skriva eller berätta om. sen om någon läser, det skiter jag ju fullständigt i. jag har haft en dagbok/blogg på internet i över tio år, i olika former, med antal läsare varierat från typ 1000 till typ, ingen. jag gillar bara att pränta ner lite skit och skriver sällan om något viktigt.

men till vad jag ville skriva om den här gången.
jag har en internetvän, som jag lärde känna först för att vi spelade på samma server i WoW och vi spelade samma klass och gav varandra tips och sådär, sedan visade det sig att han också är ett totalt anime/japanfreak och vi gillar precis samma serier och filmer och även om ingen av oss spelar längre så chattar vi fortfarande och håller kontakten och pratar om allt möjligt.

igår berättade han för mig att han råkat stöta på sin högstadiebully och dennes flickvän i mataffären. den f.de mobbaren hade pratat om deras högstadietid tillsammans som att de var värsta bästa kompisarna när verkligheten var den att denne varje dag 'lånade' cigg av honom med hot om stryk, vände hela klassen emot honom och slog honom varje dag även om det fysiska våldet var ganska milt med 'grabbmått' mätt enligt min vän så var det såklart hemskt och han fick ont i magen bara av att se dennes ansikte igen, och när denne sedan pratade som om de varit vänner och haft kul tillsammans fick han en tankeställare.
var det verkligen så denne kom ihåg högstadiet, hade han helt förträngt hur han betedde sig eller skämdes han innerst inne? min vän valde att fejsa sin nemesis utan att konfrontera honom och inte avslöja hans förflutna för hans flickvän osv. dock mådde han otroligt dåligt över att han kände sig bli den där lilla killen han var i högstadiet och bara stod kvar och umgicks på den andra killens villkor istället för att hitta på en ursäkt och gå därifrån.

cred till min vän som pallade att bete sig som en socialt fungerande normal person i denna situationen, jag är inte säker på att jag hade pallat.
det fick även mig att tänka på hur man egentligen behandlat personer innan man blev den man är nu. jag menar mest troligt och förhoppningsvis så var bullyn lika nervös och angsty som min vän, och kom ihåg hur det verkligen var men skämdes och lät konversationen rulla på enligt typ, sociala normer. kanske ville han be om ursäkt men vågade inte. MEN TÄNK OM han verkligen förträngt vilket arsle han var? och gud förbjude TÄNK OM JAG själv gjort såhär mot folk och inte vet om det? jag hoppas verkligen inte det.

dock har jag många personer från 'det förflutna' som jag skulle vilja bara få kontakt med och slänga iväg ett mail till och säga saker som tack och förlåt till.    

måndag, juli 30

Slacker på heltid.

Tänker varje dag att det är så mycket jag vill skriva om, men kommer aldrig till skott, sätter mig hellre framför datorn och skjuter lite semioskyldiga stadsbor eller mördar drakar. Någon dag ska jag skriva något vettigt.

lördag, april 21

onsdag, mars 14